Studien visar att pandemins effekter inte enbart berodde på individuella faktorer, utan också på var man bor. Ett tydligt resultat är att klyftan i livstillfredsställelse mellan äldre i städer och på landsbygden ökade under pandemin. Äldre i städer rapporterade signifikant lägre livstillfredsställelse, troligen eftersom stadslivet begränsades mer av restriktioner och smittorisk. Svårigheter att vistas utomhus och ökad isolering kan ha bidragit. På landsbygden var möjligheterna att röra sig fritt och behålla sociala kontakter större.

Samtidigt visade resultaten att den upplevda hälsan försämrades mer på landsbygden än i städer. En förklaring kan vara att äldre i städer hade bättre tillgång till sjukvård under pandemin, vilket gav trygghet. Detta visar att urbana och rurala miljöer har olika sårbarheter vid kriser.

Projektets andra studie fokuserade på hälsokommunikation. När personer över 70 år klassades som riskgrupp i Sverige fick det oväntade konsekvenser: de som precis fyllt 70 rapporterade sämre självupplevd hälsa och större oro än de som var några år yngre. Skillnaden fanns inte före pandemin, vilket tyder på att själva riskbudskapet skapade en psykologisk effekt och känsla av sårbarhet.

Sammantaget visar projektet att pandemins påverkan på äldre var komplex och att både plats och kommunikation spelar stor roll. En universell lösning fungerar inte överallt – insatser måste anpassas efter lokala förutsättningar. Dessutom bör framtida hälsokommunikation utformas så att den minskar oro och isolering utan att skapa oavsiktliga negativa effekter.

Resultaten har spridits via bloggplattformen Vertikals, vetenskapliga artiklar, konferenser och en broschyr riktad till allmänheten. Projektet har därmed bidragit till ökad kunskap om hur vi kan stödja äldre bättre vid framtida hälsokriser.

För mer information kontakta: Professor Charlotta Melander, charlotta.mellander@ju.se, Högskolan i Jönköping